Minnesvärda anteckningar

Mitt i allt kaosartat röjande hittade jag igen några minnesanteckningar som skrevs under tiden jag låg på BB, kan avslöja att jag drog på smilbanden både en och tre gånger. Att ens läsa igenom dom mindre än en vecka innan jag ska snittas på nytt var vågat, men jag måste ändå bjuda på några ocensurerade sköningar från återhämtningstiden.

Dag 1 (mån 9/2-15)
Snittet är klart och Nova föddes kl.12:08, med EDA och spinalbedövning känner jag ingenting. På kvällen vill jag testa att gå så Mathias och en barnmorska hjälper mig först från liggandes till sittandes, sedan får jag ta Mathias runt halsen för att dras upp till stående. Det bokstavligt talat som att jag skulle gå av på mitten, det gjorde sååååå ont! Det blev inget gående alls, men jag stod upp. Hurra?

Dag 2 (tis 10/2-15)
Mathias hjälpte mig upp och jag gick runt i rummet med hjälp av ett gåbord, iklädd sjukhusets heta fallskärmstrosor och tillhörande nattlinne, med kateter i ena handen. Jag tog mig inte ens ur rummet och ändå var jag helt slut, pensionärskänsla deluxe. Senare kom narkosläkaren in och sa att jag kan ha en nervskada.

Dag 3 (ons 11/2-15)
Barnmorska efter barnmorska försöker norpa åt sig katetern som jag haft sedan i måndags och som jag för övrigt var väldigt skeptisk till att ens ha till en början, men jag vägrar släppa ifrån mig den. Dom säger att jag kan få urinvägsinfektion annars, men eftersom att jag fortfarande inte lyckats ta mig ur rummet och katetern gör att jag inte känner av när jag är kissnödig så är jag rädd för att kissa ner mig om den tas bort. Till slut lyckas jag flörta till mig några timmar till med den. Dom tar bort den vid lunchtid och kl.13 gör jag mitt första toalettbesök. Trots att jag känner mig som en 90-åring med gåstol så är det med stolta steg jag spatserar iväg till toaletten, som ligger max 3m utanför rummet. Tidigt på morgonen fick jag även träffa en erfaren narkosläkare som skulle kolla på mina ben då jag haft domningar och svårt att röra både ben och fötter. Han baddar med sprit för att se hur och var jag reagerar på kylan, känner och pickar med ett föremål som har en trubbig och en vass sida, ber mig lyfta benen och trycka/dra med fötterna. Han konstaterar att jag fått en nervskada som gör att jag har nedsatt känsel/rörlighet i höger ben, det bör med hjälp av några övningar självläka inom 3-6 månader. Läkaren säger att det kan bero på två saker, EDA:n (vilket är ovanligt) eller att Nova låg och tryckte neråt utan framsteg under en väldigt lång tid, 12h. Det är sannolikt nummer två. På kvällen går jag på toa med gåstolen, det gör fortfarande väldigt ont och går väldigt långsamt. När jag ska byta binda tappar jag den på golvet och spenderar 10-15 långa minuter på att försöka få upp den, men jag tar mig bannemig inte ner och jag får trycka på larmknappen så att en barnmorska kan hjälpa mig. Det kändes, haha! Där märker man att de små sakerna kan göra så mycket, som att kunna eller inte kunna röra sig obehindrat. Jag kände mig helt förstörd efteråt och tårarna sprutade hejvilt. Dels för toaincidenten, men även för smärtan och att jag kände mig så dålig som inte kunde göra enkla saker själv och tyckte både utvecklingen och återhämtningen gick för långsamt. Sedan för att Mathias varit så bra på att hjälpa både mig och Novis att jag fick dåligt samvete samtidigt som att jag "missade" viktiga saker (byta första blöjorna och sådant) under Novis första dagar. En kombination av spänning som släppt och hormoner som flödade fritt.

Dag 4 (tors 12/2-15)
Idag är jag beredd att göra det mesta bara jag får mig en dusch, det är snart 5 dagar sedan sist! Vi gör upp en dagsplan och vid 14-15 tiden är det dags. Jag tar min första dusch - ståendes, något yr och illamående men ändå duschandes, åååååh himmelrike! Efter duschen känner jag mig mycket fräschare och vid liv, smärtan känns lite  mindre och jag kan gå lite lite bättre, bitvis utan räcern. Men det svider på rejält så fort smärtlindringen avtar, precis som när man får salt i ett öppet sår, fast mycket värre! På med ett dussin skivade citroner och några flaskor tequila så börjar vi närma oss den känslan jag försöker beskriva. På kvällen har jag missat smärtstillandet som jag ska ta efter max 8h och gråter floder av den svidande smärtan, då kommer även samvetskänslorna tillbaka. På dagen någon gång upprepas även toaincidenten. Men denna gången lyckas jag ta upp bindan själv, där och då var jag en vinnare.

Fredagen (den 13:e) hittar jag inga anteckningar över, så den var nog relativt lugn och utan större utsvävningar. På lördagen 14/2 var det alla hjärtans dag, det var den dagen vi packade ihop oss och lämnade BB för att fira på bästa sätt hemma, en familjemedlem rikare.

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Hur ska jag hinna?

Känslan som uppstår när till och med de största gravidkläderna har fått en sån där charmig ölmageglipa mellan tröjan och byxkanten. Vad ska man säga om inte "check på den", haha!

Tänk att vi är nere på ensiffrigt nu - 9 dagar kvar till litens ankomst. Jisses, känner mig smått stressad över allt som ska hinnas med på den här korta tiden. Jag som älskar listor och gärna vill vara väl förberedd i god tid har inte ens packat klart BB-väskan. Phu!

Hela helgen har bara svischat förbi, helt galet! Men nu är alla lillebrors ankomstkläder tvättade, julklapparna uppackade, nödprovianten till och efter BB införskaffad, den nybyggda lekhagen/lekrummet är städat och vi har även hunnit slita ut halva köket och påbörjat storrensning av skåpen. Trots att det är en del kvar att göra så känns det bra att ha kommit en bra bit på vägen. Under den kommande veckan ska dom sista grejorna packas ned i BB-väskan och huset ska städas, utöver det så ska jag bara mysa järnet med Novis, ta hand om mitt tempel efter bästa förmåga och njuta av de sista bäbissparkarna innan vi får se vad det är för goding som gömmer sig därinne.

♥

 

 PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Nervositeten smyger sig på

Herregud, plötsligt slog det mig att det bara är 13 dagar kvar till livet förändras på nytt och jag blir tvåbarnsmamma. Trots att jag haft nästan 9 månader på mig att förbereda mig mentalt så är det först nu nervositeten börjar smyga sig på.

Förra gången var jag ett vrak under själva operationen, undrar hur upplevelsen kommer att kännas nu när jag kommer kunna vara helt närvarande. Tänk om jag kommer höra hur dom skär i mig, eller ännu värre om bedövningen skulle släppa och jag skulle känna det? Urk, blir lite äckelmagad av blotta tanken...

Det är många som i all välmening undrar hur jag mår och väntar sig ett sprudlande svar, men i ärlighetens namn så är det riktigt tröttsamt att vara i den här gravidkroppen nu. Fötter och fingrar börjar svullna, det känns som att ryggen ska gå av och som att ljumskarna håller på att lämna kroppen så fort jag går eller ligger ner och ska vända mig, konstant trött med nästintill noll i energinivå, samlar på mig vätska och har mellan varven världens hjärtklappning. Listan kan göras lång men jag väljer att stanna där, som ni förstår så är det rena drömmen att vara jag just nu. Samtidigt som jag försöker förbise krämporna så tampas jag med känslan av otillräcklighet. Jag har ju en underbar liten tös här hemma som givetvis vill vara med där det händer, leka, busa och som älskar att bli runtburen. Hur gärna jag än vill och försöker så säger kroppen ifrån emellanåt och jag tycker så synd om henne när jag inte kan hänga med i hennes tempo. Men nu är det mindre än två veckor kvar till lillebror kommer och så fort jag har läkt så ska det lekas och busas för glatta livet, som jag längtar!

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Makeover för trötta nappar (DIY)

Idag vill jag dela med mig av ett busenkelt tips på hur du kan fräscha upp trötta, fula nappar och få dom att se ut som nya igen. Det var i samband med att jag stod och tog bort massa etiketter från barnmatsburkar som jag av en slump kom på idén, men jag blev supernöjd med resultatet!

Med tiden blir napparna slitna av allt kärleksfullt användande och ibland har dom helt enkelt bara en tråkig design från början. Genom att gnugga dom med svinto/stålull får du enkelt en stilren vit och fräsch yta och nappen blir som ny igen, hur bra är inte det?

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Jag vill föräta mig!

Det sägs att januari är bästa månaden på året för gymkedjorna, vilket är fullt förståeligt med tanke på alla nyårslöften med fokus på kost, hälsa och träning. Själv hoppas jag på att föräta mig på onyttigheter under januari, för det här är sista månaden för mig att använda graviditeten som en ursäkt för att kunna stoppa i mig vad jag vill. Vad jag vill ha sagt med det är egentligen att jag hoppas på att jag från och med mitten av februari helt plötsligt får total avsmak för alla sockerbomber så som läsk, godis, bakelser och annat som jag på sista tiden lyckats trycka i mig kopiösa mängder av, annars får det bli en avgiftningsperiod utan dess like.

Jag har inte avgett något nyårlöfte, däremot håller jag på att göra upp både en kortsiktig och en långsiktig plan för vad jag vill åstadkomma under årets gång. Kost och hälsa kommer att vara en stor del i den planen och det startar jag med i februari när lillebror har kommit. Träningen är också någonting jag kommer att fokusera på, men den räknar jag med att komma igång med först i mitten av sommaren då jag behöver läkarens godkännande på det. Det jag tycker är svårast med kost och träning är att hitta någonting som är hållbart i längden, min största tabbe är oftast att jag går ut för hårt för snabbt och tappar suget. Eller att jag åker på världens förkylning, blir totaldäckad i en vecka där jag dessutom äter fel och att det sedan dröjer innan jag kommer igång igen.

Vem som helst kan gå ner i vikt med hjälp av dieter, men det krävs mycket mer än så för att bibehålla sin vikt och form och göra det till en livsstil som man trivs med. Som jag skrev tidigare så har jag redan börjat kolla efter en PT och hittat en i närområdet som verkar vettig. Det roliga var att hon ringde upp mig här om dagen för att höra när läkarna tror att jag kan köra igång. Med ett leende på läpparna svarade jag att dom i första hand tyckte att den lilla skulle hinna komma till världen. I mitt mail hade jag skrivit att jag var ute i väldigt god tid och att jag fortfarande var i "välsignat läge", men hon hade visst missat den sista delen, hihi. Jag ska berätta mer om mina planer, men först ska jag ta mig igenom de sista veckorna av graviditeten. Kram

Välkomnar vecka 38
20 dagar kvar av gravidlivet innan vår nästa skatt kommer till världen och det hälsosamma livet börjar igen.

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Tankar inför förlossningen

Ni som hängt med från start kanske minns att förra förlossningen (klicka här för att läsa förlossningsberättelsen) var en seg, halvdramatisk och utdragen historia på totalt 36 h innan vi fick träffa vår efterlängtade Nova. Nu är det bara 22 dagar kvar till lillebror kommer och det börjar kännas mer verkligt att vår lilla familj på tre snart är en familj på fyra.

Förra gången var väskan packad månader i förväg, allt var förberett in i minsta detalj och jag vet inte hur många gånger jag hunnit fylla på och äta upp godisförrådet som skulle med till BB. Nu är det knappt tre veckor kvar och det har varken gjorts någon packlista eller direkta förberedelser, tiden har liksom bara sprungit iväg. I förrgår tvättade jag i alla fall upp de första kläderna som ska med och den lilla bäbissängen har fått flytta in i vårat sovrum, men det är det enda som gjorts. Nu är det bara resten kvar och jag börjar känna mig smått stressad över att vi inte ens har löst en ny vagn, fast å andra sidan är det väl inte lönt att stressa upp sig då det ger sig med tiden.

Förra förlossningen blev som sagt inte som det var tänkt och slutade efter 36 h med snitt. Den här gången kommer det att bli annorlunda då han kommer att födas med planerat kejsarsnitt. I och med att Novas förlossning blev så utdragen så fick jag en nervskada i ryggen som i sin tur gjorde att jag i en veckas tid var tvungen att få hjälp att lyfta upp benen på sängen då jag inte hade tillräckligt med känsel i dom för att kunna göra det själv. På så sätt är det såklart skönt att det blir planerat snitt eftersom att risken för känselbortfall minskar kraftigt. Samtidigt känns det konstigt att veta exakt när lillebror kommer. Även om det är kul på sitt sätt så var det ändå spännande när man väntade på att värkarna skulle dra igång, vilket vanligtvis sker mellan spannet två veckor innan till två veckor efter det beräknade datumet.

Att föda barn är ju inte bara att föda barn heller, för efter själva födandet så kommer läktiden. Förra gången var jag helt färdig och hade inte orken att ens oroa mig över varken snitt eller läkning, men det finns ett par saker med själva läkprocessen jag har svårt att glömma. Det ena var hur ont det gjorde att skratta, nysa och hosta. Jag minns så väl en av barnmorskorna som ofrivilligt hade ett gav ifrån sig ett grymtande ljud kom efter vartannat ord hon sa, jag vet inte om det var ett förkylningssymptom eller någonting annat men där och då så var det väldigt svårt att hålla god min och då minsta lilla magdaller gjorde förbannat ont så ville jag att hennes besök skulle gå undan. Det andra starka minnet var hur det sved dag två eller om det var tre. Det kändes verkligen som att någon hällt en flaska tequila rakt ner i såret, klämt ur saften ur ett dussin citroner, tappat i ett saltkar och gått bananas med morteln. Det är nog den sistnämnda känslan jag gruvar mig mest inför.

Den här bilden är tagen i Grekland för drygt tre månader sedan, på den tiden jag fortfarande kunde se mina tår, om jag hade tur. Sedan dess har jag växt en hel del och nu rullar jag fram, samtidigt som jag kommer att sakna bäbissparkarna så längtar efter att lillebror ska komma ut därifrån.♥

Det var några av mina tankar kring det som komma skall och om några timmar är det dags för ett sista ultraljud. Det är visst en ny rutin dom har på MVC, för att se att bäbisen mår bra och att allt är som det ska därinne. Det ska bli kul att se honom på skärmen en sista gång, men mest av allt längtar jag såklart efter att få se honom på riktigt om 22 dagar.

♥

  

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som:  MittGlammigaLiv

Små sockersöta ord

Om fyra dagar blir vår goding 11 månader. Det känns egentligen helt ofattbart att hon bara funnits i våra liv i knappt ett år, eller drygt 20 månader om man räknar tiden i magen..hehe.

Det är så roligt att få vara en del av hennes liv, se hur hon utvecklas och hur orädd hon är. Tänk bara en sådan sak som att inte kunna krypa/stå/gå och alltid fortsätta försöka tills man lyckas, det är något vi alla borde ta lärdom av i det vardagliga livet.

Kryper gör hon, det ska gudarna veta...fort som fasen! Ställer sig upp, kastar sig fram, går med stöd av vad hon kan tänkas få tag i, studsar och springer som en astronaut på månen när hon har ett par händer att hålla i, står själv tills hon inser att hon inte håller i någonting - då får hon stora ögon och böjer sig sakta sakta ner på knä tills hon nått golvet igen, skakar frenetiskt på huvudet när man säger nej, jollrar och har även utökat sitt ordförråd. Utöver mamma och pappa så kan hon nu även säga bäbis, nam nam och gott gott. Många viktiga ord i en bäbis liv.

Snart har det alltså gått ett år och jag ser med nyfikenhet och spänning fram emot vad dom kommande åren har att bjuda på.

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv