Efter att ha rådgjort med både 1177 och vårdcentralen så fick lillsessan åka till barnakuten för första gången i förrgår, usch och fy.
Det har hänt mycket i utvecklingen på senaste. 11 augusti började hon vända sig från rygg till mage, sedan helt plötsligt börjar hon åla sig bakåt, sedan framåt, sitta stadigt själv och nu är hon uppe på alla fyra och börjar sakta (men osäkert) att krypa. I onsdags låg hon i mitten av gästsängen och jag vände bara bort huvudet en halv sekund och plötsligt hörde jag en dunk följt av ett hjärtskärande skrik. På något sätt hade hon snabbt som attan lyckats åla sig från mitten av sängen och ner på golvet med pannan först. Stackars liten. Det gick att trösta henne på några minuter, sedan somnade hon och därefter var hon sitt vanliga jag. Men i slutet av helgen sov hon mer än vanligt och i förrgår gick hon från att sova, till att äta, till att somna om direkt hela dagen, dessutom hade hon feber på 39,4 grader.
Det var bara ett par andra som var före oss i kön på barnakuten, så hade fick vi träffa doktorn ganska snabbt. Först fick vi ta blodprov/snabbsänkan med ett stick i stortån, Nova var helt groggy och rörde inte en min när sköterskan stack henne. Sedan ville dom göra ett urinprov, men det är inte lätt att få en 7 månaders liten tös att kissa på beställning. Lösningen blev att hon fick sitta med rumpan bar på ett plastunderlägg i mitt knä, medan jag fick ha en mugg i ena handen som jag skulle fånga upp kisset med när det väl kom. Det tog sin lilla tid men till slut så lyckades vi få till det utan att hela jag blev nedkissad. Sedan kom doktorn och kände på den stora mjuka bulan vid hennes vänstra hårfäste som plötsligt dykt upp från ingenstans. Bulan i sig sa han kändes normal, men däremot jämte bulan så var det en liten inbuktning som kändes konstig. Han kallade in en läkarkollega som klämde och kände och tyckte likadant. Dom tyckte det var säkrast att göra en datortomografi/skiktröntgen för att utesluta att hon fått en blödning i huvudet.
Vi gjorde två röntgenförsök men Novis var inte så sugen på att ligga still och personalen hade missat att dom skulle ringa till läkaren som skulle ge henne lugnande först, så bilderna blev suddiga och vi fick vänta flera timmar på att få göra om det. Denna gången fick hon Midazolam som brukar göra barnen lugna, men det kan också i enstaka fall ge motsatt effekt...vilket det gjorde. Från en lealös, trött och sliten tjej till en hyperaktiv tös som flaxade med armarna, började prata, leka med leksakerna och som varken ville sova eller ta det piano.När vi väl var tillbaka för datortomografin så låg hon i alla fall tillräckligt stilla för att få till ett bra kort. När vi träffade läkaren igen så sa han att allting såg bra ut, ingen blödning, en normal bula, någon form av infektion i kroppen men som skulle gå över och vi fick åka hem. Skönt! Olyckor är lätt hänt med dom små och det gäller att ha bläckfiskarmar och ögon i nacken. Jag börjar redan bli nervös inför när hon vill börja gå själv, tänk så många gånger hon kommer att ramla och vad många gånger mammahjärtat kommer att brista av oro. Men det är några månader kvar än, samtidigt som jag längtar så vill jag passa på att njuta av stunden som är nu.
♥
