Nu har lillebror fått ett namn!

Om lillebror hade blivit en lillasyster så hade valet av namn varit klart för länge sedan. Jag törs nästan säga att det i stort sett hade varit bestämt redan när vi plussade med tanke på att vi var i valet och kvalet med att ge Nova ett mellannamn, men valde att spara det i stället ifall vi skulle få en tös till. Att hitta killnamn har däremot varit väldigt mycket svårare och det känns som att alla namn vi kunde hitta endera var för gubbiga för vår smak, så ovanliga att dom bara blev konstiga, alldeles för vanliga, eller bara vanliga med väldigt konstiga stavningar för att på så sätt göra dom mer unika. Svårt som attan!

När vi skulle hitta ett namn till Nova hade vi en redig lista med kriterier som skulle uppfyllas med allt ifrån att undvika givna öknamn till huruvida vi kunde tänka oss ett namn som någon annan vi hade associationer till hade Klicka här för att läsa hela listan.

Nu hade vi kollat igenom ett antal namnlistor, bett andra om förslag och läst namnboken vi hade hemma, till sist hade vi en lista på 3-5 namn som kändes tänkbara. Den här gången ville M att vi skulle vänta tills lillebror kommit till världen innan vi bestämde det slutgiltiga namnet, i hopp om att det skulle kännas självklart när han väl kom ut. Så vi väntade och när han väl var här så hoppade vi mellan topp tre namnen som var Felix, Kevin och Victor. Inget av dom kändes självklara, men efter ett par veckor så var vi eniga om att ett namn kändes mer rätt än dom andra två.

Så vilket namn valde vi till slut?

♥ Här är han, vårt älskade charmtroll VICTOR ♥
Victor är av latinskt ursprung och betyder 'segrare'

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Hemmagjorda köttbullar med selleri-och spenatris

Idag vill jag bjuda på ett av Jamie Olivers goda och nyttiga recept som vi gärna gör med jämna mellanrum här hemma, mumsigt värre!

Hemmagjorda köttbullar med selleri-och spenatris
4 port (576 kcal)

Ris
1 medelstor rotselleri
olivolja
några färska citrontimjankvistar
300 gram fullkornssnabbris eller basmatiris
200 gram babyspenat

Köttbullar
200 gram nötfärs
200 gram fläskfärs
1 dillvippa
2 tsk kumminfrön
1 skvätt vodka
4 tsk rårörda lingon
4 msk matlagningsgrädde
4 msk naturell yoghurt till servering

Tillagning
Skär av blastfästet på sellerin, skala resten och tärna den i 1 cm stora bitar. Lägg i grytan tillsammans med 1 msk olja, en nypa salt och peppar, timjanbladen och en skvätt kokande vatten. Lägg på locket, vrid upp värmen till högsta och koka under regelbunden omrörning. Häll i 1 del ris, 2 delar kokande vatten och en nypa salt i den lilla kastrullen och lägg på locket.

Lägg all köttfärs i en skål med en nypa salt och peppar, finhacka och tillsätt det mesta av dillen, blanda sedan ihop med rena händer. Dela upp smeten i 4 lika stora bitar och gör 5 köttbullar av varje del. Häll i 1 matsked olja i den varma stekpannan, lägg i köttbullarna och kumminen, höj värmen och stek dem under konstant rullning tills de fått färg.

Rör ner spenaten i grytan, följt av det kokta riset, smaka sedan av med saltoch peppar. Häll i en rejäl skvätt vodka i köttbullarna, flambera (om du vill, men absolut INTE under köksfläkten då det kan gå galet snett), låt lågorna dö ut, tillsätt sedan sylt, grädde och ett par rejäla skvättar vatten och låt sjuda ihop några minuter. Salta och peppra och servera med riset, strö över den återstående dillen och yoghurten.

♥ 

 

 PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Min förlossningsberättelse

Inför förra förlossningen var jag rädd för två saker; 1.Att någonting skulle hända med Nova innan eller under förlossningen. 2.Att jag skulle spricka från Öland till Haparanda. Denna gången var jag nervös inför tre saker; 1.Att någonting skulle hända lillebror innan snittet. 2.Att jag skulle tappa känseln i benen igen innan förlossningen, och ännu värre inte få tillbaka full känsel igen. 3.Läkningsperioden efteråt, minns att den var oerhört smärtsam och långdragen sist.

Den här förlossningen blev väldigt annorlunda mot för den förra, både operationen, tiden på BB och läkningsperioden efteråt. Inskrivningen har jag berättat om (om du missat det kan du klicka här för att läsa) och det starkaste minnet därifrån var utan tvekan varför jag inte skulle titta i lampan.

När dagen var kommen hade vi första tiden, kl.07:00. Då fick jag ta av kläderna, hoppa i sjukhusoutfiten, skutta upp på en förlossningssäng, i med kateter och få magen tvättad. sedan var det bara att vänta. Runt kl.08 fick vi gå in i operationssalen, ta blodtryck och sätta spinalbedövningen. Förra gången var jag knappt vid medvetande när dom satte sprutan så jag var mer nervös denna gången, minns ju att alla pratat om hur ont det gjorde att få den. Därav hade jag sagt till narkosläkaren att inte säga "nu sticker jag", utan bara sticka när jag var avslappnad så att jag inte skulle bli så spänd. Det var inte så farligt som jag trott, klart det kändes men så ont gjorde det ändå inte. Därefter fick jag gigantiska sockar på mig, såg ut som att mina ben lindats in i varsitt täcke. Sedan fick jag hjälp att lägga mig ner och därefter var det bara att vänta på att bedövningen skulle kicka in. Det läskigaste med den var att det kändes som sockerdricka i fötterna bra länge, och att sedan inte kunna röra ben eller fötter när man försökte. Så fort bedövningen börjat verka så drog operationen igång, givetvis kunde jag inte låta bli att kolla upp i lampan. Nu gör vi si och nu gör vi så, sa operationsteamet till oss och till varandra. Det ser jag, svarade jag. Narkosläkaren som stod vid mitt huvud höjde ögonbrynen och frågade vad jag menade. Titta där så ser du, svarade jag och pekade på lampan som speglade fyra vita handskar, en skalpell och massa blod. Hon hade visst inte fått samma information som vi hade fått dagen innan och bad mig smått förskräckt att inte titta där. Det gick sådär, titt som tätt var jag ju tvungen att kolla upp. Det sjuka var att även fast att jag såg hur dom karvade i mig och blodet vällde ut så blev jag inte illa berörd ändå, kanske berodde på att känslan var så overklig att hjärnan inte kopplade att det var på riktigt, vad vet jag. Rätt var det var så började jag må illa, kände mig sjösjuk. Narkosläkaren hade berättat att man kunde göra det när blodtrycket sjönk, så det var bara att säga till så reglerade dom det med något blodtryckshöjande läkemedel som jag fick genom droppen och vips så var illamåendet borta.

Vad har flickan för namn då, frågade narkosläkaren. FLICKAN?! Vadå flickan, det är väl en pojk??? Eller dom har sagt det på ultraljuden i alla fall. utbrast jag helt paff och väldigt förvirrad. Det var tyst i någon sekund som kändes som en evighet. Där trillade polletten ner - åh, nej nej, det var inte så jag menade, vad heter eran dotter hemma menade jag, sa narkosläkaren. Phu, jag drog en lättnadens suck. Det är klart att vi blivit glad över en till dotter också, men när man tagit reda på kön halvvägs in i graviditeten och fått höra att det helt säkert är en pojke, kollat efter pojknamn och så vidare, då skulle det bli en chock och en omställning om den vetskapen ändrades på någon sekund. Hon menade i alla fall väl även om det var lätt att feltolka i den stunden, allt hon ville var att jag skulle sluta kolla upp i lampan, haha!

Det kändes som att operationen tog hur lång tid som helst. Det kommer att gunga extra mycket snart, för nu ska vi plocka ut bäbisen, sa mannen som utförde operationen. Även om jag inte kände smärtan så kände jag hur någon höll på att möblera om och gräva runt inuti magen på mig, en mycket märklig och svårbeskriven känsla. Nu är det nära, snart får ni träffa eran bäbis, sa narkosläkaren. Jag höll M i handen och svarade att jag såg huvudet. Hon log och himlade med ögonen och mig som prompt skulle fortsätta att kolla upp i lampan.

Jag såg att dom plockade upp barnet men hörde inget skrik. Jag minns att jag på en hundradels sekund fick panik och hann tänka tanken "Har det hänt något, lever han?!". Kort därefter kom ett litet nätt skrik och sedan hördes ett "tittut!" från operationsteamet samtidigt som dom sträckte fram en blålila och blodig lillebror över skynket. Nu var han här, fullt frisk och välmående med en söt liten kalufs, 4030 gram och 50 cm kärlek. Det gjorde vi bra! 

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

En sentimental hemkomst

Första dygnet hemma på solsidan har varit sentimentalt, fullt upp, smärtsamt och mer eller mindre sömnlöst.

Igår bestämde vi oss för att checka ut från BB och bege oss hem till storasyster. Trots att tanken från början var att stanna till på söndag så kändes det ändå som rätt beslut, plus att BB var överbelastat och jag inte ville vara där själv.

När vi kommit hem och packat upp så gick M ner till farmor och farfar och hämtade en väldigt saknad Nova, ögonen vattnades på en gång när jag såg henne. På tre dagar hade hon hunnit gå från liten bäbis till en stor tjej kändes det som och  nu när vi hade lillebror att jämföra med så blev det på en hundradels sekund så verkligt hur fort tiden faktiskt går. När Novis kom hem hade vi lagt lillebror i lekrummet så att "syskonpresenteringen" blev neutral och hon fick hitta honom själv. Det verkade som att hon tyckte det var spännande samtidigt som hon såg undrandes ut. Hon tittade på honom och gav sitt sötaste leende, sedan såg hon att barngrinden var öppen och tog tillfället i akt att snabbt krypa ut och stänga efter sig. Så spännande var det, hihi.

Först nu börjar jag inse att det verkligen kommer att bli fullt upp med två minis i huset, speciellt när lillebror väl börjar krypa och dom tycker det är kul att pröva sina vingar (och mammas tålamod, haha) på olika håll. Just nu är jag inte så kaxig då jag knappt kan röra mig och varken får eller kan bära, tycker synd om M som under denna månaden kommer få göra det mesta här hemma samtidigt som han behöver ta hand om tre bäbisar; Nova, lillebror och mig. Men samtidigt så kommer jag ha en hel mammaledighet att ta igen det på, så det jämnar ut sig i slutändan.

Novis var leksugen när vi kom hem och föräldrarna trötta, men det var full rulle till 20-snåret då hon somnade, sedan åt vi glass och såg en film...eller såg och såg, jag somnade titt som tätt. När klockan var 23 så masade vi oss med tunga steg till sängen och det var amningsdags. Först ena tutten, blöjbyte och rapning, andra tutten och sedan somnade han...trodde jag. Nej, sedan var det amning ena tutten, brak i brallan och amning på andra tutten och sedan somnade han inte heller. Eftersom att han ammat på bra, länge och ofta så trodde jag att han var mätt och kanske bara hade sugbehov, så han fick suga på mitt lillfinger ett tag, men efter knappt 20 minuter var det slut med det och dags att amma igen.

När det var färdigammat och jag behövde hjälp att ta mig upp ur stolen så låg M och drog timmer så att det stod härliga till, han var långt bort i drömmarnas land och hörde ingenting av mina ynkliga nödrop. Jag sträckte mig efter klockradion och drog på den på hög volym, tände en lampa som lös upp hela rummet som en sol, inte en reaktion. Zzzzzzzzzz... Efter mycket ompande och ojande så lyckades jag tillslut få med mig lillebror upp ur stolen, tack och lov för smärtstillande!

Till slut fick vi liv i M som bytte blöjan på nytt och sedan var det dags för amning igen, denna gången bet jag ihop och tog sängen så att jag skulle kunna putta liv i M om vi behövde assistans. Efter galet många amningar så somnade han till sist och jag fick dryga 3h sömn innan det var dags igen. Det är tur dom är söta dom små liven!

Här är det lilla underverket♥På den här bilden är han väldigt lik Novis när hon var nykläckt, likadan näsa och samma oemotståndliga pussmun! Tänk att en sådan liten människa kan bli en sådan stor del av ens liv på så kort tid, så mycket kärlek!

♥

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv

Inskrivning - I morgon smäller det!

Då var den här, dagen före dagen så att säga. I morse kl.08 skrev vi in oss på förlossningsavdelningen och i morgon bitti kl.07:00 ska vi vara tillbaka för förberedelse inför operation. Själva inskrivningen gjorde mig helt klart mer nervös än vad jag var innan, troligtvis för att en del information vi fått tidigare inte stämde överens med den information vi fick nu.

Först kallades vi in till ett rum med ett gäng andra blivande föräldrar och informerades kort om vad som kommer att hända, av dom i gruppen så var vi först ut på snittlistan och även först ut att få träffa barnmorskor och läkare. Det började med ett stick i fingret hos en barnmorska som sedan klämde på magen för glatta livet för att känna hur bäbisen låg. När vi gjorde det sista ultraljudet för tre veckor sedan låg bäbisen i säte, alltså åt fel håll med rumpan ner och huvudet upp. Nu tyckte sig barnmorskan känna ett huvud neråt, så efter ett nytt ultraljud så verkade det som att han vänt sig rätt nu, inte för att det spelat någon roll när det ändå ska snittas men ändå. Hon kollade även på ärret från förra kejsarsnittet varpå jag påpekade att det gått upp lite förra gången och att läkaren jag träffat då sagt att det måste ha berott på att det kommit bakterier på tråden i samband med att dom sydde ihop mig, med andra ord inte så kul. Ja ja, men så kan det bli och du ska bara veta hur mycket skit som flyger omkring på sjukhus, sa barnmorskan. Det känns ju betryggande, svarade jag.

Efter barnmorsebesök och ultraljud så var det dags att träffa narkosläkaren. Jag förstod inte mycket av vad han sa om jag ska vara ärlig, men hans tonläge lät självsäkert och han pratade med ett leende på läpparna så det blir säkert bra. Förra gången hade jag fått både epiduralbedövning och spinalbedövning, denna gången skulle det endast bli spinalbedövning. Innan vi gick därifrån så sa han att man skulle tänka på att inte kolla upp på lampan under operationen. Detta då en patient nyligen påpekat detta och läkarteamet varit helt oförståendes. Titta själv, hade hon sagt och hehe, ja, man kan förstå att det kan kännas obehagligt. Narkosläkaren tog fram sin ipad och visade en bild för oss. Fotot visade anledningen till varför man inte skulle titta upp i lampan, den speglade nämligen själva operationen bakom skynket. Fräscht. Så i morgon ska jag försöka att inte titta upp i lamporna, det blir lite som att säga till någon att inte tänka på färgen blå. Vilken färg tänker man då på?

Så fort jag fick veta att jag skulle snittas så hade jag bävat för hur det skulle vara ifall Mathias inte skulle få sova över. Men vår barnmorska på MVC berättade att dom (personalen på BB) lärt sig uppskatta partnerns närvaro efter ett snitt, då man inte kan/får bära något och därav oftast är mer krävande än någon som fött vaginalt. Så när barnmorskan sa att dom alltid gör plats för partnern så kände jag att jag kunde andas ut. Idag på inskrivningen lät det dock helt annorlunda och den barnmorskan sa att det inte alls är säkert att han får sova över, utan det får vi reda på i morgon eftermiddag. Hon berättade att dom stängt ner en BB-avdelning och att även om BB-personalen var stressade och hade häcken full så var det inte säkert att han skulle få plats. Usch, nu blev jag nervös igen. Håller tummarna för att han får sova över!

Nej, nu ska jag ta och kalasa till det med första omgången Descutan, ett medel man ska smörja in kropp och hår med kvällen innan och samma morgon som operationen. Enligt barnmorskan så kommer håret att bli som svinto och huden bli fnusktorr och klia. Det var inte riktigt den bilden jag sett framför mig när jag fick veta att jag skulle snittas, hade snarare tänkt mig fina händer och fötter, ett gott hemmaspa kvällen innan och annat smått och gott. Men det får gå ändå och så fort den lilla ligger på mitt bröst så är allt bortglömt, tänk att en lillebror kommer till världen i morgon.

♥

 

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv