Inför förra förlossningen var jag rädd för två saker; 1.Att någonting skulle hända med Nova innan eller under förlossningen. 2.Att jag skulle spricka från Öland till Haparanda. Denna gången var jag nervös inför tre saker; 1.Att någonting skulle hända lillebror innan snittet. 2.Att jag skulle tappa känseln i benen igen innan förlossningen, och ännu värre inte få tillbaka full känsel igen. 3.Läkningsperioden efteråt, minns att den var oerhört smärtsam och långdragen sist.
Den här förlossningen blev väldigt annorlunda mot för den förra, både operationen, tiden på BB och läkningsperioden efteråt. Inskrivningen har jag berättat om (om du missat det kan du klicka här för att läsa) och det starkaste minnet därifrån var utan tvekan varför jag inte skulle titta i lampan.
När dagen var kommen hade vi första tiden, kl.07:00. Då fick jag ta av kläderna, hoppa i sjukhusoutfiten, skutta upp på en förlossningssäng, i med kateter och få magen tvättad. sedan var det bara att vänta. Runt kl.08 fick vi gå in i operationssalen, ta blodtryck och sätta spinalbedövningen. Förra gången var jag knappt vid medvetande när dom satte sprutan så jag var mer nervös denna gången, minns ju att alla pratat om hur ont det gjorde att få den. Därav hade jag sagt till narkosläkaren att inte säga "nu sticker jag", utan bara sticka när jag var avslappnad så att jag inte skulle bli så spänd. Det var inte så farligt som jag trott, klart det kändes men så ont gjorde det ändå inte. Därefter fick jag gigantiska sockar på mig, såg ut som att mina ben lindats in i varsitt täcke. Sedan fick jag hjälp att lägga mig ner och därefter var det bara att vänta på att bedövningen skulle kicka in. Det läskigaste med den var att det kändes som sockerdricka i fötterna bra länge, och att sedan inte kunna röra ben eller fötter när man försökte. Så fort bedövningen börjat verka så drog operationen igång, givetvis kunde jag inte låta bli att kolla upp i lampan. Nu gör vi si och nu gör vi så, sa operationsteamet till oss och till varandra. Det ser jag, svarade jag. Narkosläkaren som stod vid mitt huvud höjde ögonbrynen och frågade vad jag menade. Titta där så ser du, svarade jag och pekade på lampan som speglade fyra vita handskar, en skalpell och massa blod. Hon hade visst inte fått samma information som vi hade fått dagen innan och bad mig smått förskräckt att inte titta där. Det gick sådär, titt som tätt var jag ju tvungen att kolla upp. Det sjuka var att även fast att jag såg hur dom karvade i mig och blodet vällde ut så blev jag inte illa berörd ändå, kanske berodde på att känslan var så overklig att hjärnan inte kopplade att det var på riktigt, vad vet jag. Rätt var det var så började jag må illa, kände mig sjösjuk. Narkosläkaren hade berättat att man kunde göra det när blodtrycket sjönk, så det var bara att säga till så reglerade dom det med något blodtryckshöjande läkemedel som jag fick genom droppen och vips så var illamåendet borta.
Vad har flickan för namn då, frågade narkosläkaren. FLICKAN?! Vadå flickan, det är väl en pojk??? Eller dom har sagt det på ultraljuden i alla fall. utbrast jag helt paff och väldigt förvirrad. Det var tyst i någon sekund som kändes som en evighet. Där trillade polletten ner - åh, nej nej, det var inte så jag menade, vad heter eran dotter hemma menade jag, sa narkosläkaren. Phu, jag drog en lättnadens suck. Det är klart att vi blivit glad över en till dotter också, men när man tagit reda på kön halvvägs in i graviditeten och fått höra att det helt säkert är en pojke, kollat efter pojknamn och så vidare, då skulle det bli en chock och en omställning om den vetskapen ändrades på någon sekund. Hon menade i alla fall väl även om det var lätt att feltolka i den stunden, allt hon ville var att jag skulle sluta kolla upp i lampan, haha!
Det kändes som att operationen tog hur lång tid som helst. Det kommer att gunga extra mycket snart, för nu ska vi plocka ut bäbisen, sa mannen som utförde operationen. Även om jag inte kände smärtan så kände jag hur någon höll på att möblera om och gräva runt inuti magen på mig, en mycket märklig och svårbeskriven känsla. Nu är det nära, snart får ni träffa eran bäbis, sa narkosläkaren. Jag höll M i handen och svarade att jag såg huvudet. Hon log och himlade med ögonen och mig som prompt skulle fortsätta att kolla upp i lampan.
Jag såg att dom plockade upp barnet men hörde inget skrik. Jag minns att jag på en hundradels sekund fick panik och hann tänka tanken "Har det hänt något, lever han?!". Kort därefter kom ett litet nätt skrik och sedan hördes ett "tittut!" från operationsteamet samtidigt som dom sträckte fram en blålila och blodig lillebror över skynket. Nu var han här, fullt frisk och välmående med en söt liten kalufs, 4030 gram och 50 cm kärlek. Det gjorde vi bra!
Den här förlossningen blev väldigt annorlunda mot för den förra, både operationen, tiden på BB och läkningsperioden efteråt. Inskrivningen har jag berättat om (om du missat det kan du klicka här för att läsa) och det starkaste minnet därifrån var utan tvekan varför jag inte skulle titta i lampan.
När dagen var kommen hade vi första tiden, kl.07:00. Då fick jag ta av kläderna, hoppa i sjukhusoutfiten, skutta upp på en förlossningssäng, i med kateter och få magen tvättad. sedan var det bara att vänta. Runt kl.08 fick vi gå in i operationssalen, ta blodtryck och sätta spinalbedövningen. Förra gången var jag knappt vid medvetande när dom satte sprutan så jag var mer nervös denna gången, minns ju att alla pratat om hur ont det gjorde att få den. Därav hade jag sagt till narkosläkaren att inte säga "nu sticker jag", utan bara sticka när jag var avslappnad så att jag inte skulle bli så spänd. Det var inte så farligt som jag trott, klart det kändes men så ont gjorde det ändå inte. Därefter fick jag gigantiska sockar på mig, såg ut som att mina ben lindats in i varsitt täcke. Sedan fick jag hjälp att lägga mig ner och därefter var det bara att vänta på att bedövningen skulle kicka in. Det läskigaste med den var att det kändes som sockerdricka i fötterna bra länge, och att sedan inte kunna röra ben eller fötter när man försökte. Så fort bedövningen börjat verka så drog operationen igång, givetvis kunde jag inte låta bli att kolla upp i lampan. Nu gör vi si och nu gör vi så, sa operationsteamet till oss och till varandra. Det ser jag, svarade jag. Narkosläkaren som stod vid mitt huvud höjde ögonbrynen och frågade vad jag menade. Titta där så ser du, svarade jag och pekade på lampan som speglade fyra vita handskar, en skalpell och massa blod. Hon hade visst inte fått samma information som vi hade fått dagen innan och bad mig smått förskräckt att inte titta där. Det gick sådär, titt som tätt var jag ju tvungen att kolla upp. Det sjuka var att även fast att jag såg hur dom karvade i mig och blodet vällde ut så blev jag inte illa berörd ändå, kanske berodde på att känslan var så overklig att hjärnan inte kopplade att det var på riktigt, vad vet jag. Rätt var det var så började jag må illa, kände mig sjösjuk. Narkosläkaren hade berättat att man kunde göra det när blodtrycket sjönk, så det var bara att säga till så reglerade dom det med något blodtryckshöjande läkemedel som jag fick genom droppen och vips så var illamåendet borta.
Vad har flickan för namn då, frågade narkosläkaren. FLICKAN?! Vadå flickan, det är väl en pojk??? Eller dom har sagt det på ultraljuden i alla fall. utbrast jag helt paff och väldigt förvirrad. Det var tyst i någon sekund som kändes som en evighet. Där trillade polletten ner - åh, nej nej, det var inte så jag menade, vad heter eran dotter hemma menade jag, sa narkosläkaren. Phu, jag drog en lättnadens suck. Det är klart att vi blivit glad över en till dotter också, men när man tagit reda på kön halvvägs in i graviditeten och fått höra att det helt säkert är en pojke, kollat efter pojknamn och så vidare, då skulle det bli en chock och en omställning om den vetskapen ändrades på någon sekund. Hon menade i alla fall väl även om det var lätt att feltolka i den stunden, allt hon ville var att jag skulle sluta kolla upp i lampan, haha!
Det kändes som att operationen tog hur lång tid som helst. Det kommer att gunga extra mycket snart, för nu ska vi plocka ut bäbisen, sa mannen som utförde operationen. Även om jag inte kände smärtan så kände jag hur någon höll på att möblera om och gräva runt inuti magen på mig, en mycket märklig och svårbeskriven känsla. Nu är det nära, snart får ni träffa eran bäbis, sa narkosläkaren. Jag höll M i handen och svarade att jag såg huvudet. Hon log och himlade med ögonen och mig som prompt skulle fortsätta att kolla upp i lampan.
Jag såg att dom plockade upp barnet men hörde inget skrik. Jag minns att jag på en hundradels sekund fick panik och hann tänka tanken "Har det hänt något, lever han?!". Kort därefter kom ett litet nätt skrik och sedan hördes ett "tittut!" från operationsteamet samtidigt som dom sträckte fram en blålila och blodig lillebror över skynket. Nu var han här, fullt frisk och välmående med en söt liten kalufs, 4030 gram och 50 cm kärlek. Det gjorde vi bra!
♥
PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar