Tankar inför förlossningen

Ni som hängt med från start kanske minns att förra förlossningen (klicka här för att läsa förlossningsberättelsen) var en seg, halvdramatisk och utdragen historia på totalt 36 h innan vi fick träffa vår efterlängtade Nova. Nu är det bara 22 dagar kvar till lillebror kommer och det börjar kännas mer verkligt att vår lilla familj på tre snart är en familj på fyra.

Förra gången var väskan packad månader i förväg, allt var förberett in i minsta detalj och jag vet inte hur många gånger jag hunnit fylla på och äta upp godisförrådet som skulle med till BB. Nu är det knappt tre veckor kvar och det har varken gjorts någon packlista eller direkta förberedelser, tiden har liksom bara sprungit iväg. I förrgår tvättade jag i alla fall upp de första kläderna som ska med och den lilla bäbissängen har fått flytta in i vårat sovrum, men det är det enda som gjorts. Nu är det bara resten kvar och jag börjar känna mig smått stressad över att vi inte ens har löst en ny vagn, fast å andra sidan är det väl inte lönt att stressa upp sig då det ger sig med tiden.

Förra förlossningen blev som sagt inte som det var tänkt och slutade efter 36 h med snitt. Den här gången kommer det att bli annorlunda då han kommer att födas med planerat kejsarsnitt. I och med att Novas förlossning blev så utdragen så fick jag en nervskada i ryggen som i sin tur gjorde att jag i en veckas tid var tvungen att få hjälp att lyfta upp benen på sängen då jag inte hade tillräckligt med känsel i dom för att kunna göra det själv. På så sätt är det såklart skönt att det blir planerat snitt eftersom att risken för känselbortfall minskar kraftigt. Samtidigt känns det konstigt att veta exakt när lillebror kommer. Även om det är kul på sitt sätt så var det ändå spännande när man väntade på att värkarna skulle dra igång, vilket vanligtvis sker mellan spannet två veckor innan till två veckor efter det beräknade datumet.

Att föda barn är ju inte bara att föda barn heller, för efter själva födandet så kommer läktiden. Förra gången var jag helt färdig och hade inte orken att ens oroa mig över varken snitt eller läkning, men det finns ett par saker med själva läkprocessen jag har svårt att glömma. Det ena var hur ont det gjorde att skratta, nysa och hosta. Jag minns så väl en av barnmorskorna som ofrivilligt hade ett gav ifrån sig ett grymtande ljud kom efter vartannat ord hon sa, jag vet inte om det var ett förkylningssymptom eller någonting annat men där och då så var det väldigt svårt att hålla god min och då minsta lilla magdaller gjorde förbannat ont så ville jag att hennes besök skulle gå undan. Det andra starka minnet var hur det sved dag två eller om det var tre. Det kändes verkligen som att någon hällt en flaska tequila rakt ner i såret, klämt ur saften ur ett dussin citroner, tappat i ett saltkar och gått bananas med morteln. Det är nog den sistnämnda känslan jag gruvar mig mest inför.

Den här bilden är tagen i Grekland för drygt tre månader sedan, på den tiden jag fortfarande kunde se mina tår, om jag hade tur. Sedan dess har jag växt en hel del och nu rullar jag fram, samtidigt som jag kommer att sakna bäbissparkarna så längtar efter att lillebror ska komma ut därifrån.♥

Det var några av mina tankar kring det som komma skall och om några timmar är det dags för ett sista ultraljud. Det är visst en ny rutin dom har på MVC, för att se att bäbisen mår bra och att allt är som det ska därinne. Det ska bli kul att se honom på skärmen en sista gång, men mest av allt längtar jag såklart efter att få se honom på riktigt om 22 dagar.

♥

  

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som:  MittGlammigaLiv