I natt vaknade jag av att både rygg och ljumskar gjorde så förbaskat ont när jag skulle vända mig om i sängen, kände mig som en okokt spagetti på väg att knäckas på mitten. Jag sneglade på klockan som var några minuter över fyra, sekunder senare vaknade Novis och ville komma upp. Jag visste att M skulle upp tidigt och behövde sova men kände att min rygg verkligen inte förmådde att bära runt på skruttan tills hon somnade om, så med dåligt samvete väckte jag honom ändå. Under tiden M tröstade Nova så hasade jag mig in i badrummet, ställde mig på knä framför toaletten och hulkade. Kan inte minnas att jag någonsin kräkts av smärta tidigare, men det är en första gång för allt sägs det. Samtidigt slog tanken mig att det finns hur många ensamstående gravida småbarnsmammor som helst, hur gör dom som inte har stöd från en partner i tuffa situationer? Antar att alla hittar ett sätt att få det att fungera ändå, för att man måste. Det finns många supermammor och pappor här i världen, helt klart.
När jag var gravid med Nova så hade jag full koll på allt nytt som hände, oavsett om det var i kroppen eller på någon av alla gravidappar jag hade installerade på telefonen. När någon frågade hur långt gången jag var så kunde jag alltid svara prick på dagen, 23+3, satt som ett smäck. Varje ny graviditetsvecka vid midnatt satt jag med telefonen i högsta hugg för att se vad för spännande saker som skulle hända kommande veckan, om jag inte redan kollat det i förväg vill säga. Magen fotades varje vecka från vecka 17, för att i efterhand kunna se vad som hänt långst vägen. Som sagt, jag hade stenkoll på allt in i minsta detalj. Idag när någon frågar så får jag gå in på appen för att ens veta vilken vecka jag är i. Tiden springer iväg på ett annat sätt nu när man har ett litet energiknippe hemma att ta hand om, busa med och hålla koll på. Det får nästan dåligt samvete över att inte ha samma koll längre, samtidigt som jag även har dåligt samvete över att inte ha samma energi nu som förra graviditeten.
När jag var gravid med Nova så hade jag full koll på allt nytt som hände, oavsett om det var i kroppen eller på någon av alla gravidappar jag hade installerade på telefonen. När någon frågade hur långt gången jag var så kunde jag alltid svara prick på dagen, 23+3, satt som ett smäck. Varje ny graviditetsvecka vid midnatt satt jag med telefonen i högsta hugg för att se vad för spännande saker som skulle hända kommande veckan, om jag inte redan kollat det i förväg vill säga. Magen fotades varje vecka från vecka 17, för att i efterhand kunna se vad som hänt långst vägen. Som sagt, jag hade stenkoll på allt in i minsta detalj. Idag när någon frågar så får jag gå in på appen för att ens veta vilken vecka jag är i. Tiden springer iväg på ett annat sätt nu när man har ett litet energiknippe hemma att ta hand om, busa med och hålla koll på. Det får nästan dåligt samvete över att inte ha samma koll längre, samtidigt som jag även har dåligt samvete över att inte ha samma energi nu som förra graviditeten.
Nu är jag i alla fall i vecka 29 och i måndags fick jag höra lillebrors hjärta slå för första gången, det var mysigt och allt var i sin ordning. Något som var mindre mysigt var invägningen, 82 kg ligger jag på nu, 11 kg upp sedan inskrivningen i vecka 8. Jag följer kurvan och viktökningen är även den (helt otippat) vad som kallas normalt, men kroppen känns trasig. Med tanke på att jag fortfarande hade 14 kg från graviditeten med Nova kvar när jag blev gravid på nytt så är det i och för sig inte konstigt att det känns tungt att ta sig fram.
Jag hade tur första graviditeten, mådde aldrig illa, ingen direkt foglossning och hade möjlighet att vila när kroppen behövde det. Trots foglossning, nervskada i ryggen och andra onda ting så är det ändå dumt att klaga nu, det finns ju andra som genomgått flera tuffa graviditeter i rad och med betydligt sämre förutsättningar än mig. Nu är det bara 82 dagar kvar att göra det bästa av, oavsett hur kämpiga dom än kommer vara så har jag en underbar tös hemma att vara tacksam för och snart en lillebror till henne och jag vet att det kommer att vara värt varenda krämpa längst vägen för att få belöningen som väntar.
Jag hade tur första graviditeten, mådde aldrig illa, ingen direkt foglossning och hade möjlighet att vila när kroppen behövde det. Trots foglossning, nervskada i ryggen och andra onda ting så är det ändå dumt att klaga nu, det finns ju andra som genomgått flera tuffa graviditeter i rad och med betydligt sämre förutsättningar än mig. Nu är det bara 82 dagar kvar att göra det bästa av, oavsett hur kämpiga dom än kommer vara så har jag en underbar tös hemma att vara tacksam för och snart en lillebror till henne och jag vet att det kommer att vara värt varenda krämpa längst vägen för att få belöningen som väntar.
♥
PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar