V.40: Korvfingrar och i-landskrämpor

Välkommen vecka 40, som vi har längtat!
Det är nu äntligen veckan då vårt första barn beräknas anlända till världen, plus minus ett par veckor då. Tänk att vi ska bli föräldrar, vilken grej! Många frågar hur det känns och vad svarar man på det? Det går inte ens att föreställa sig hur det kommer att kännas när vi är två personer som åker in på BB och tre personer som åker hem. Det måste vara riktigt häftigt och väldigt nervöst på samma gång då det faktiskt är ett litet knyte som vi för första gången i våra liv tillsammans ska hjälpas åt att ge en trygg, kärleksfull uppväxt med sunda värderingar och ja...ett så bra liv som möjligt helt enkelt.

Nu ska bäbisen vara i samma storlek som en liten pumpa, i alla fall enligt min app.

För övrigt är detta även veckan då  det ack så charmiga ankvankandet, korvfingrar och köttbulletår är ett faktum. Förlovningsringen får hänga runt halsen ett tag och skorna får helt enkelt förbli en storlek för små. Tills för bara ett par-tre veckor sedan hade jag inte ens tänkt tanken att resåren från ett par helt vanliga strumpor skulle kunna kännas och se ut som en strypsnara, att det skulle vara enklare att hitta en nål i en höstack än att raka sina egna ben eller att mina vader och fötter skulle gifta sig med varandra så att mina anklar försvann. Där har ni livet som höggravid, på en pinne.

Nykissad och oäten ställde jag mig på vågen som tickade upp till 83,8 kg, så mycket har jag aldrig vägt! Jag vet att det är en bäbis i magen, man samlar på sig vätska och så vidare men 83,8 KILO!! Minns du när man var liten, tryckte ihop ansiktet med båda händerna och sa "min mamma säger att jag inte kan le, men det kan jag visst!"? Så känner jag mig nu.  För mig som kämpat järnet och precis på håret uppnått målvikten (57kg) när jag blev gravid så är +26,8 kg väldigt mycket och det känns som att vägen tillbaka till ursprungsvikten kommer att bli lång. Men, det kommer helt klart att ha varit värt den resan när vi fått vår efterlängtade guldklimp!

Trots diverse i-landskrämpor som dykt upp mot slutet så är jag ändå väldigt tacksam över hur bra jag mått under hela graviditeten och nu återstår bara en obeskrivlig längtan i fortsatt ovisshet om vilken dag bäbis känner sig redo att komma ut och förgylla världen.

Nu ska jag bege mig till barnmorskan för veckokontroll, ha en fortsatt fin dag!


 PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som MittGlammigaLiv